och jag var 17 år ville inte va den som blev kvar.

Idag har jag fikat på stan med Matilda, vi hade det jättetrevligt och allt vi pratade om blev lite som en ögonöppnare för mig. Jag är full i känslor just nu, jag vet inte hur jag ska få ut allt som jag har inom mig. Varför var jag så mycket mer spännande och cool när jag var yngre, vad hände med mitt självförtroende? När blev jag den människan som inte vågar gå i vida byxor eller blommiga tajts bland folk? När blev jag den människan som gör allt för att smälta in? Den människan jag är nu. Jag blir så besviken på mig själv. Jag är unik, varför kan jag inte bara fatta det och tillåta mig själv att vara det? Jag vill så gärna vara cool, gå i coola kläder, stå upp för mig själv, allt detta för mig själv, inte för någon annan. Jag ska bli en människa som har förstående för folk, accepterar folk och uppmuntrar olikheterna i oss människor. Vill våga stå ut. Vill våga trotsa allt. Vi alla är ju så fantastiska, varför förstår vi inte det? Jag ska sträva efter att bli mitt bästa jag, att digga mig själv och vara en bra medmänniska. Varför är jag så rädd för vad andra tycker om mig? Varför är jag rädd att bli utanför om jag sticker ut? Seriöst fattar inte mig själv. Blir jag utanför pågrund av den jag är, då är det ju värt det. Jag är ju hellre ogillad för den jag verkligen är, än omtyckt för nån jag inte är. ??? Eller. Kaos i huvudet. Det här inlägget blev mycket oklart, vet inte ens om det återspeglar det jag känner inombords. Känns svårt att få ut det i ord. Vet inte, men vi måste väl låta oss själva och andra växa och blomma. Blir lite frustrerad, vet inte hur jag ska skriva allt jag menar och känner. Men en sak börjar jag inse, klyschor är sanna. Var dig själv, alla andra finns redan! 
Det var 17 år
17 år i staden där jag växte upp och så
märker du hur fort det går?
och jag var 17 år ville inte va den
som blev kvar

Januari börjar året, februari kommer näst.⛅️

Januari är slut och jag..

- har panik för att tiden flyger iväg men samtidigt går långsammare än en snigel. 

- känner mig mest ledsen och stressad inför hela februari, det innebär bara plugg. 

- vill mest att februari ska vara över, så att mars kommer, och sedan april, sedan körkort sedan sommar. 

- har kommit igång med träningen och det har nästan smält in i min vardag och blivit lite rutin. 

- saknar många av mina vänner så mycket, men har inte ork eller tid att ta mig utanför husets fyra väggar. 

- saknar att läsa böcker, har inte tid med det för tillfället, på jullovet läste jag flera i veckan. Den kontrasten.

- vill bara boka en massa resor, drömmer mig bort till allt som är bortom här och nu. 

- hann inte ens reflektera så var det över, eller så hann jag det men fick inte med mig så mycket. 

Såhär ser min kalender ut för tillfället, denna månad alltså. Så stressad, börjar gråta bara jag ser på detta. Därför kikar vi på detta istället:
Råkade börja titta igenom gamla bilder på min hårddisk, åh vilka känslor. Det var bättre förr, gladare tider, en gladare Ida-Mari. Har faktiskt ingen aning om det var så egentligen, allt har ju sin baksida, och man glömmer som tur är ofta bort det tråkiga och dåliga som hände och ser bara på minnena med drömmande ögon och romantiserar allt. Men en bra tid det var det! Jag mådde så bra, men i perioder mådde jag väl så dåligt också. Året var 2014 och detta är några guldklimpar som jag håller kära. 
Upp